Fundereri

(Åh, jag glömde: Google har alla svar. På GB:s hemsida säger de att Piggelin är en ispinne med tuttifruttismak. Den innehåller förresten färgämnet koppakolofyllinkomplex. Kan ju vara onödigt att veta.)

Det är ju ganska uppenbart vad vi har för intresseområden...

1. Fikat med Googles VD – i hennes kök!
2. Joggat på Strandvägen och Karlavägen. (Det underliga i detta är att jag i början av min joggingkarriär (…) endast joggade på de minsta skogsstigarna där ingen kunde se mig. Jag antar att utvecklingen går framåt.)
3. Förklarat för ett butiksbiträde på Kicks att jag brukar använda nagellacksborttagning som munskölj eftersom det är mer effektivt. (Om någon händelsevis undrar: Nej, det brukar jag inte göra.)
4. Läst två tjocka böcker om Mac OS X Snow Leopard.
5. Klippt bort lös hud efter ett skoskav. (Det var inte ens underligt, det var bara riktigt korkat. Kunde inte gå ordentligt på flera dagar.)
6. Sett två (puckade? eller innovativa?) killar frakta en nyinköpt tvättmaskin på bussen.
7. Ringt upp halva min telefonbok av misstag för att röststyrningen har hakat upp sig på min iPhone.
8. Irrat bort mig på Konstfack.
9. Stått och väntat på bussen vid Hötorget i blåsten så att min klänning blåste upp. Ja, mycket!
10. Fått ett telefonsamtal som löd: Hej, är det ditt barn jag har fotat under vattnet?

Det är så hemskt. Det är faktiskt så hemskt så att jag hellre springer en mil, räknar matte en hel dag eller betalar pengar för att slippa. Just därför drar jag alltid ut på det in i det sista. Och när jag väl måste göra det är det hur mycket som helst, det tar liksom aldrig slut. Man kan ju tro att det ska gå lätt när man väl börjar. Så brukar det ju vara med många saker, det är mycket enklare än man föreställt sig.

Men inte när det gäller detta. När man äntligen kommit igång kan man inte sluta svära, inte sluta hoppas att det ska ta slut, inte sluta överväga att faktiskt överlåta alltihop till imorgon. Jag gör det slarvigt. Jag har inte rätt teknik. Jag har inte rätt redskap. Dessutom inbillar jag mig att det ska gå fortare ju mer kraft jag använder, vilket oftast bara resulterar i att något går sönder eller att jag senare måste byta kläder. Särskilt strumpor. Jag måste alltid byta strumpor när jag är färdig. Detta leder i slutänden till att jag använder två till tre par strumpor om dagen och ni förstår ju hur fort byrålådan blir tom. Frustrerande, är ordet.

Det går förstås att köpa vissa hjälpmedel, alternativt betala någon för att slippa göra det själv. Men om man bor ensam, på begränsat utrymme, och med begränsad ekonomi, så är inget alternativ ens lämpligt att fundera över. Det skulle kallas lathet. Dumdristighet. Slöseri med pengar.

Och jag tänker inte svälja min stolthet. Inte heller tänker jag ockupera en av mina sexton kvadratmeter, för att få plats med något som jag i själva verket klarar mig utan.

För egentligen är det ju bara att göra. Ingenting att gnälla över. Om man använder handskar kan man undvika att få röda och torra händer, och om man tar på sig tofflor slipper man det annars oundvikliga strumpbytet efteråt. Simpelt.

Men det är ju bara det, att oavsett förutsättningar, så hatar jag att diska.

Fotnot: Jag skrev den här texten innan jag flyttade till lägenhet med sju rum, två badrum och ett kök. Inklusive diskmaskin. All kärlek åt diskmaskinen!